Utanför den mexikanska karibiska kusten, la Riviera Maya, i delstaten Quintana Roo, mittemot Playa del Carmen, ligger en av de största öarna i Mexiko, Isla de Cozumel. Ön har fått sitt namn från mayaspråkets ”Cuzamil”, som betyder svalornas ö.
Hernán Cortéz, conquistadoren, kom till ön 1519, på väg till Veracruz, och trots att han och hans män förstörde en hel del av mayafolkets byggnader, hjälpte de gästvänliga öborna spanjorerna med att proviantera deras fartyg.
Själv kom jag för första gången hit för femton år sedan, då med färja från Playa del Carmen. Sedan dess har det blivit många besök, mitt senaste i början av september detta år. Var gång konstaterar jag att exploateringen av ön har varit lavinartad. Nya hotell har vuxit upp som svampar ur jorden och numera har huvudstaden, San Miguel de Cozumel, två fartygsterminaler och ön har den största hamnen för kryssningsfartyg i Karibiska havet. Man ser dagligen två eller tre enorma flytande höghus vid kajerna, vilket ser ut som om man hade slängt några bostadskvarter från Las Vegas i havet.
En fransk vän till mig besökte Cozumel i slutet av 60-talet, under hippieperioden. Då fanns det endast två pyttesmå hotell i huvudstaden, ja, en by var det då. Befolkningen livnärde sig på fiske och livet på ön var idylliskt och stillsamt. Men efter några decennier var pastoralen ett minne blott. Sade inte den kloke Oscar Wilde att en turistort är en destination som en gång i tiden var värd att besöka?
Under min senaste sejour som gäst hos några amerikaner hyrde jag en öppen Jeep och åkte i maklig fart till öns östra sida, en relativt orörd nationalpark. Karibiens varma vindar smekte min gängliga lekamen medan den gamla Jeepen tog sig fram som en trött hund längs den vackra kustvägen. Jag stannade för att dricka en Margarita, nej två, på ett litet strandkafé och fortsatte sedan färden glad i hågen. Det är så jag vill uppleva ön, ensam lystrande till vindarnas brus och måsarnas skrän.
Väl hemma i mina amerikanska vänners lägenhet på den norra och stillsammare delen av ön satt vi alla på terrassen och beundrade solnedgången med var sitt glas Rhum Punch i handen.
Mamma frågade mig följande dag på telefon hur jag hade det. ”Bättre än på Rönnskär”, svarade jag.
Comments