Då jag för sex år sedan flyttade till Mexiko började jag utforska landets matkultur och märkte att uppfinningsrikedomen var stor vad namnen beträffar, men i verkligheten tycktes allting vara en variation på en och samma rätt. Chilaquiles, quesadillas, panuchos, salbutes, sopes, polcanes eller gorditos, det spelar ingen roll vad man beställer från menyn så bär kyparen in en tallrik med något fett och processat inrullat i ett tortillabröd. Detta ackompanjeras antingen av en intetsägande tomatsås, alternativt en habanerosås, som bränner sönder halsen på en. Till alla rätter serveras dessutom refried beans, bruna bönor, som först kokas, sedan mosas och steks i grisfett, även benämnt ister.
Amerikanerna, också de kända för sin sofistikerade matkultur, har skapat sin egen version av det mexikanska köket och tillfört det element av Texas cowboykök. Resultatet har fått namnet TexMex, och har via skräpmatskedjor som Taco Bell spritt sig i hela världen som en skogsbrand på Borneo. Tortillabrödet är inte gjort på maizena som i Mexiko, utan på vitt mjöl. Det är inte heller florstunt, utan degigt och tjockt.
För många år sedan besökte jag en bättre krog i Mexiko City och blev till kycklingen serverad mole poblano, en tjock brun sås gjord på exotiska örter och kryddor, malda nötter och bitter choklad. Mole är landets nationalrätt och den såsen kan de verkligen vara stolta över. I filmen ”Frida” iakttog jag hänförd hur muralmålaren Diego Rivera, Frida Kahlos man, tillredde sin mole, vilket tog praktiskt taget en hel dag. Senare beslöt jag att själv tillreda såsen hemma och inköpte för ändamålet en hel del lergods och givetvis en mortel. Min version blev nog ätbar, men ingalunda så utmärkt som den jag hade fått på krogen. Och det tog mig en hel dag att städa köket.
Men molen till trots får det mexikanska köket inget högt betyg. Allting är friterat och stekt, vilket också har lett till att över en tredjedel av den mexikanska befolkningen är kliniskt fet. Amerikanerna kunde länge skylta med att vara tjockast i världen, men för några år sedan förlorade de den prestigefyllda titeln till Mexiko.
Även om jag är bosatt här äter jag egentligen sällan mexikansk mat. Min mage har speciellt svårt för de kokta bönorna som blivit stekta i grisfett. De ger mig gasbesvär och utan undantag seglar jag då ut ur krogen som Salomon Andrées luftballong.
Comments