Före coronapandemin föreläste señor Saúl Solís i mikroekonomisk analys vid Universidad Mesoamericana de San Agustín (UMSA) i Mérida, en stad där kraven för att grunda ett universitet är överraskande låga. Allt man behöver göra är att skaffa sig en lokalitet och anställa lärare. Följaktligen finns det omkring fyrtiofem universitet här i staden, av vilka endast fyra är statliga. En föreläsare jobbar vanligen för flera universitet och måste rätta sig efter en obekväm tidtabell, som gäller även för skolor. Man studerar nämligen antingen på morgonen, matutino, mellan sju och ett, eller senare på dagen, vespertino, mellan fyra och nio. Detta för att eleverna och studenterna ska kunna jobba halva dagen för att finansiera sina studier.
Señor Solís brukade infinna sig på UMSA för den tidiga morgonlektionen, som han höll för dem som studerade andra året företagsadministration. Oftast dök han upp svettig och stressad en halvtimme senare än han borde. Det första han gjorde var att sälja till studenterna de brownies hans fru hade bakat kvällen före, en hel plastkasse full. För att bli av med de sista lockade han med fem extra poäng för kursen för dem som var villiga att punga ut med ytterligare några pesos. Sedan blev det dags för själva undervisningen, då han sina vana trogen konstaterade att han hade glömt sina papper antingen i bilen eller hemma. Men påhittig och företagsam som han var gav han studenterna en uppgift att lösa under tystnad. Knappt hade de satt i gång förrän han somnade vid katedern och en stund senare snarkade han redan ljudligt.
Examenstillfällena avlöpte enligt ett liknande mönster. Så fort señor Solís hade försjunkit i djup sömn tog alla fram sina mobiltelefoner och hjälpte varandra med svaren. Det var något av ett mysterium för skolans rektor hur studenterna just i mikroekonomisk analys fick så höga vitsord, ett faktum han inte kunde tillskriva annat än föreläsarens kompetens.
En dag beslöt rektorn sig dock för att utan förvarning titta in under pågående föreläsning och fann studenterna springa omkring som uppspelta lekskolebarn, medan señor Solís sov sött som ett barn på sin stol. Då blev det ett abrupt slut på hans samarbete med universitetet, vilket förargade studenterna, som nu saknade de grundkunskaper som behövdes för att kunna klara följande kurs. Dessutom hade deras magar vant sig vid att börja dagen med brownies.
Comments