Ingen har någonsin hört talas om Mason, en stad med lite över tvåtusen invånare och en utlänning – jag. Ett rektangulärt torg kantas av byggnader från sent 1800-tal, och i mitten står det praktfulla tingshuset, där rättvisa skipas på Texasmanér, dvs. är man till exempel fattig eller mexikan är en rättegång de facto alldeles onödig. Graden av skyldighet beror också på till vilken församling den anklagade hör. Själv går jag aldrig i kyrkan, min ateism tillskrivs antagligen mitt exotiska ursprung, för ingen här har en aning om var Finland ligger.
Hela staden, som huvudsakligen består av tingshustorget, kunde vara en iscensättning för Universal Studios i Hollywood, där man när som helst kunde se John Wayne komma ridande på sin häst. Jag flyttade hit för två år sedan och driver här min egen lampfabrik, som är stadens tredje största arbetsgivare efter skolan och banken. Det gör mig till något av en lokal Onassis, så jag blev genast av bankdirektören bjuden till Lyon’s Clubs mötesrum, där stadens dignitärer träffas för att dela ut hederstecken till varandra. Under sammankomsten passade några herrar på att försöka rekrytera mig till sina respektive församlingar. Orsaken var den att det hör till att man betalar tio procent av sin bruttolön till sin kyrka, varpå prästerna i de större församlingarna kan bestå sig med en Cadillac. Välgörenhet har man inte hört talas om, församlingen måste vara lönsam, precis som en lampfabrik eller en bank.
Vädret är soligt året om, men man ser sällan någon utomhus. Televisionen håller befolkningen inom hemmets väggar, och med ett hundratal kanaler att välja emellan blir man underhållen dygnet runt. En stor och bredaxlad sheriff styr staden enväldigt. Likt en diktator spatserar han omkring på torget, och hans jättelika puffror blänker i solskenet. Här skjuter man först och frågar sen, för i Texas tycker man illa om att komplicera saker. Dessutom kostar det för mycket om det ska pjoskas.
Min mamma undrar ofta om jag inte har det tråkigt, och det gör många andra också förresten. “Är det inte ungefär som om en amerikan flyttade till Finland och skulle välja Sideby framom Helsingfors”, undrade en bekant lite skadeglatt. Faktum är att Mason fortfarande fascinerar mig och under min fritid studerar jag flitigt vad folk sysslar med och säger. “Du har nog alltid varit lite underlig”, brukade min mormorsmor ofta säga till mig. Kanske hon hade alldeles rätt för en gångs skull.
Comentarios