Ett veckoslut i början av juli var det marknad i kvarteret San Sebastián i Mérida. Min väninna Stephanie hade bett mig följa med henne dit. Vid åttatiden på kvällen var där redan fullt liv i luckan. En spenslig tonårig gosse dansade salsa med en äldre dam – kanske hans mormor eller farmor. De rörde sig rytmiskt, vickade på höfterna och var som uppslukade av tonerna.
Vi var de enda utlänningarna där, och väckte ett visst mått av uppseende. Från de olika stånden ropade försäljarna till oss: ”Señor, kom hit och köp en öl, bryggt hemma i vår by. Köp två, den andra till Er señora. Är ni gringos eller från Frankrike?”
Vi stannade länge på la feria de San Sebastián, och vid midnatt tog jag en taxi hem. Chauffören var ytterst pratglad. ”Gringo, señor? Fast ni ser nog mer ut som en engelsman; italienare är ni knappast.” Han berättade att han skulle köpa blommor till sin hustru, för det var hennes födelsedag. ”Jag har tre söner”, han tog fram fotografier på telefonen för att visa dem för mig, ”vackra, är de inte? Och lyckade skall ni veta, señor!”
Någon vecka senare flög jag till Finland för att njuta av sommaren. Flygvärdinnorna på Air France var som man kan vänta sig av fransyskor. De talade utförligt om maten som skulle serveras, om såserna och vinerna. ”Monsieur, vill ni dricka bordeaux eller bourgogne?” Kanske en bourgogne passar bättre till huvudrätten …”
Väl framme i Finland ställer jag mig i taxikön utanför flygplatsen. En bil stannar och chauffören öppnar högra sidofönstret. ”Hej!”, säger jag – kanske med överdriven pondus. Chauffören säger ingenting. Bakluckan öppnas och jag antar att jag själv skall ställa in mitt bagage. Jag sätter mig i baksätet och ger adressen till den tillknäppte chauffören, som fortfarande inte har öppnat munnen. En konversation är givetvis lönlös, men jag frågar ändå om vädret. ”Regn i morgon, kanske”, mumlar han något ovänligt.
Mexikaner frågar mig ibland hurdana vi finländare är. ”Ser man en glad människa, är han antingen full eller galen, eller bådadera”, brukar jag svara.
Comments